Inför imbolc

Det senaste året har jag inte firat sabbat alls. Jag vet inte varför det blivit så, jag har inte haft lust eller känt nån stämning direkt. 

Man kan argumentera att mina rituella bad är ett firande, kanske. Jag brukar ta ett långt bad vid varje sabbat, ligga och slappna av i vattnet och fundera över högtidens innebörd. Men inget pyntande av altaret (jag använder inte ens mitt altare längre) och ingen ritual. Det känns sorgligt, men bättre att låta bli än att fira av ren slentrian för då betyder inte firandet något längre. Kanske det är känslan av "måste" som fått mig att skygga, jag är usel på måsten. Skyr dem som pesten, de får mig att känna mig kvävd och snärjd.

Imbolc är en underbar sabbat. Det är Brigidh's egen högtid, en eldgudinna som betyder oerhört mycket för mig. Jag funderar över henne, såsom jag ser henne i mitt inre, och över rening. 

Jag förknippar imbolc med små ulliga lamm, med eldar och tända ljus, med gnistrande snövitt och gyllene honungsgult, med mjölk och vårlökar och heliga källor. Ett rituellt bad kanske inte är ett så dumt firande ändå. Mmm... Med många tända ljus och en kruka med lökväxter som blommar vackert på badkarskanten, en kopp gott te med honung, väldoftande badsalt i vattnet... Låter ljuvligt!