Cauldron of Life

Jag tror jag börjar förstå mig själv lite bättre, och den motvilja jag känner mot att använda redskap. Det känns för mig meningslöst och lite "på låtsas" att sitta där med min kittel, trollstaven, kniven och alla andra attiraljer. Jag petar lite håglöst bland dem och tappar sugen helt.

Nu menar jag inte att redskapen i sig saknar mening - inte heller de ritualer som de används till. Tvärtom har jag upplevt en ny gryning och hittat hem - för mig personligen har en insikt som jag fått under våren förändrat synen på mig själv och på mitt liv som wiccan.

Kitteln brukar beskrivas som en viktig symbol för wicca, i sin rundade form som minner om en gravid mage. Ett kärl, vari liv skapas och omvandling äger rum. Om man försöker se bortom tinget och synar symboliken närmare, öppnar sig för mig nya horisonter och en insikt föds inom mig...

Kanske låter som en bagatell för andra, en simpel sanning bara - men jag har ställt undan min kittel nu. Behöver den inte mera, för jag är min kittel.

Min kropp - hjärta, själ och sinne, allt detta som vävts samman till en enhet som är mer än sina delar - är livets kittel, varur min kärlek flödar. Ur mina tankar hämtar jag inspiration och kraft till att skapa med mina egna händer, i form av ord och ordbilder - likt Ceridwen, den keltiska gudinna som bryggde poetisk inspiration i sin egen kittel.

Jag har burit min dotter under mitt hjärta och upplevt magin i ett nytt liv som skapas, i min kropp omvandlas ständigt energi - mat och dryck omvandlas av agni (eld, på sanskrit) till rörelseenergi och livskraft, och när jag dansar, vandrar, rör mig genom tillvaron omvandlas rörelseenergin till värme. Min kropp är ett kärl fyllt av gudomlig kraft, en väv som håller samman allt det som är jag.

Jag är min kittel.